Stereotyper
Jag gillar stereotyper. Eller klichéer eller troper eller vad man nu vill kalla dem. De hjälper en att kommunicera idéer snabbt, eftersom den man talar med redan har en uppfattning om vad man beskriver. Om jag säger "alv" så skapar det genast en bild av en alv i ditt huvud, med en massa stereotypiska alvattribut. Sen kan jag enkelt modifiera den genom att säga hur mina alver skiljer sig från stereotypen, t.ex. "alla alver behärskar magi", utan att behöva nämna de attribut som inte skiljer sig, t.ex. "alver har spetsiga öron och dör inte av hög ålder".
Jag gjorde en mycket ostereotyp fantasyvärld för rollspel en gång. "Garger är humanoider med horn, här är en bild så du förstår hur de ser ut, de lever i nomadiska jägarstammar i träsk och har ett matriarkalt styre på grund av sin fortplantningsprocess, låt mig förklara den också..." Inget fel på gargerna i sig själva, de var coola. Men de (och de telekinetiska jätteinsekterna, och de odödliga gudsvarelserna) gjorde att det krävdes en väldigt stor infodump innan spelarna kunde göra ett informerat val av ras till sina karaktärer. Nu säger jag bara "Alv, dvärg, halvling eller människa?" och alla förstår precis vad jag pratar om.
Stereotyper har ett bevisat värde i kraft av sin ålder. Om de inte var bra koncept så skulle inte människor fortsätta att berätta om dem. Folk har fantiserat om drakar i tusentals år. Commedia dell'arte karaktärerna - den snabbtänkte lögnaren, den girige köpmannen, kärleksparet som bara tänker på varandra. Berättelsen om den fattige som med mod och list blir rik och mäktig (reflekterad i många spels XP-mekanik).
Jag måste förstås nämna damsel-in-distress-stereotypen i dataspel, som Anita Sarkeesian har plockat isär grundligt nyligen. Den är, i sig själv, en bra historia för att motivera spelaren. Genom ett mänskligt, ofta infantiliserat offer tilltalar den vår empati och beskyddarinstinkt. I dataspelens barndom var den särskilt användbar, eftersom man förstår den snabbt med ett minimum av datakraft och minnesanvändande. Men när man överanvänder en stereotyp inom den stora massan av verk så blir den tråkig (något som hänt de stackars alverna också). Damsel-in-distress är ju också en ganska problematisk stereotyp, som Sarkeesian beskriver, vilket gör den ännu mer olämplig att använda i så stor mängd. De flesta stereotyper kan väl problematiseras på någon nivå, men det blir ett "problem" när en stereotyp framhävs över alla andra.
Mario kommer alltid att rädda prinsessan Peach, för det är det han ska göra och det är allt han kan göra. Men Gordon Freeman behöver inte rädda Alyx, han ska slåss mot de trebenta utomjordiska robotarna och hålla käften.
