Kudust Ronvods äventyr, kapitel 9
Kapitel 9: Slutet
Plötsligt hördes ett knakande. Kistans lock öppnades, och en mumifierad varelse reste sig ur den. Kudusts armborstskytt sköt den i benet. Den brydde sig inte, utan gjorde en irriterad gest med handen. Skeletten som låg spridda i rummet började vakna till liv, och anföll Kudusts krigare. Sedan tittade mumien rakt på Kudust, och talade.
”Du har hittat vad du sökt, barbar. Du kan aldrig förstå storheten i vad jag försöker uppnå. Men jag är svaret. Jag är orsaken. Jag är slutet för dig.”
Kudust kände all sin styrka försvinna när mumien talade. Runt omkring henne föll hennes krigare en efter en för horderna av skelett. Hon försökte lyfta sitt spjut, men det var så tungt. Allt blev mörkare och mörkare. Hon sjönk ihop i ett hörn, och ur skuggorna såg hon mumien och hans skelett komma fram.
”Dö nu i frid, barbar. Det kommer att gå fort.”
Något gnistrade till i Kudusts själ. Frid? Hon hade aldrig tänkt sig fridfull död. Hon tvingade sig upp på fötterna och högg med spjutet mot mumien, om och om igen. Hon kunde knappt se vad som hände genom de röda dimmorna, men hon fortsatte. Spjutet vreds ur hennes grepp. Eller var det armen? Hon sparkade mumien istället. Någon slet loss benet, men hon hade ett till, och fortsatte sparka. Det andra benet försvann. Då slängde hon sig mot mumien och försökte bita ansiktet av den.
Sedan förstörde någon hennes huvud också, och Kudust var nöjd.
Kudust Ronvods äventyr, kapitel 8
Därefter återvände de till Morrtum. Kudust ville ha lite svar av tempelfolket, och började ett intensivt förhör om vad de egentligen gjorde där, vad som fanns i tunnlarna under templet, och varför inte de blivit galna som alla andra i staden. De religiösa typerna försökte slingra sig och talade istället om sina familjer, men det gjorde bara att Kudust lade märke till ett underligt mönster. Alla prästernas äkta hälfter verkade inom ett år från att de gift sig fått en hög position inom Sköljandets Kungadöme, samt blivit uppätna av ett eller annat monster. Ännu ett mysterium som prästerna inte ville tala mer om. Kudust tröttnade, och påminde dem diplomatiskt om att de var ett gäng obeväpnade gamlingar, och hon var en irriterad barbar med kommando över en armédivision. Det fick fart på dem. Efter en kort viskande överläggning med varandra så rekommenderade de Kudust att besöka templet Sandklyftor i sydost där hon kunde träffa On Fuktrest, ledaren för deras orden. Han kunde besvara alla hennes frågor. Kudust tackade för informationen. Det började bli sent. Kudust och hennes soldater gick ut i staden, rensade ett hus från galningar, och sov över där.
Nästa dag gick de mot sydost. De gjorde endast ett kort uppehåll vid en flod för att dricka samt slå ihjäl och äta upp en alligatorsköldpadda. Snart nådde de fram till Sandklyftor. Det var ett stor, fyrkantig byggnad, men bara en våning hög. Kudust såg ett par emuer springa omkring på taket. Konstigt. Emuer kunde väl inte flyga?
De kom fram till dörren, och fann att den var låst. Kudust suckade, och sparkade upp den. Innanför den var en lång hall, där det fanns två statyer och en stående stenplatta. Den ena statyn verkade föreställa en svärm av flugor. Den andra var utförd i en stil som Kudust kände igen från templets källartunnlar, och föreställde en korsning av en människa och någon sorts fågel. På stenplattan hade mystiska symboler ristats in. Kudust kunde inte tyda dem. Hon anade att något var fel. Hon och hennes krigare gick tysta genom hallen och in i en korridor. Den ledde till ett stort rum… som var fullt av skelett. De låg över hela golvet, ofta staplade i stora högar. Mitt i rummet stod en stor stenkista och en stenplatta. En av krigarna gick fram och läste: ”Här vilar On Fuktrest.”
Det här var inget tempel. Det var en gravkammare.
Kudust Ronvods äventyr, kapitel 7
Kapitel 7: Kudust i Underlandet
Kudust och hennes kompanjoner gick söderut, mot galningarnas stad. De roade sig med att döda ett par havsnejonögon när de korsade en flod. Framåt kvällen nådde de staden, som hette Morrtum enligt en av soldaterna. De gick bland ruinerna mot templet i stadens mitt. Då och då kom skrikande nakna människor rusande, men de var inget problem för sex välbeväpnade krigare.
I templet fanns fortfarande förstepaddeln, förstehimmeln, och den exalterade vågen som Kudust träffat tidigare. De hade inte märkt av någon förändring hos galningspesten, vilket ökade Kudusts misstankar om att Osod Askavgrund inte haft något med den att göra. Men det fanns något i templet som Kudust inte lagt märke till när hon var där första gången… en trappa nedåt, till underjorden.
Hon frågade tempelfolket vad som fanns där nere. De sa att trappan funnits där när templet byggdes för över hundra år sedan, men de kunde inte minnas att någon någonsin gått ner för den. Kudust smålog, och travade raskt nerför de dammiga trappstegen.
Hon kom ner i ett murad tunnel. Åt ena hållet sträckte den sig iväg och förgrenades, åt andra hållet fanns en dörr. Kudust sparkade upp dörren. Bakom den fanns en stor sal vars tak bars upp av kraftiga pelare. Flera dörrar ledde därifrån. Kudust gick genom en av dem och kom in i en sal med flera statyer av människor, och en staty av en jättesengångare. Vad var det här för plats egentligen?
Kudust och hennes krigare fortsatte genom de mörka, tysta gångarna. Då och då såg de luckor i golvet som verkade leda till ännu djupare tunnlar. Alla rum och korridorer var tomma, förutom enstaka, underliga statyer. De flesta föreställde människor i olika ställningar, men några var avbilder av konstiga hybridvarelser, korsningar av människor och olika djur; antiloper, lunnefåglar, papegojor, skator… En speciell staty av silver kastade Kudust en enda blick på, och tittade sedan bort och ryste. Hon hoppades att vad den avbildade inte fanns i verkligheten.
Kudust ledde sina soldater djupare ner i gångarna. De vindlade åt alla håll, både åt sidorna och upp och ner. Kudust försökte komma ihåg var de hade gått så att de skulle kunna hitta ut igen. Plötsligt knakade det till under Kudusts fötter. Hon hade trampat på ett skelett. Ett människoskelett, tydligen. Hon såg sig om, och upptäckte flera stycken till i salen som de just kommit in i. Hon räknade till fyra stycken. Hur hade de hamnat här? Vad hade de dött av? Hade de något att göra med de mystiska statyerna? Föreställde de gudar? Var templet byggt ovanpå en gammal religions heliga mark?
Kudusts mage knorrade. Hon hade fått nog av mörka tunnlar och forntida statyer. Hon ville ha något med kött på benen, något som man kunde slå ihjäl och äta upp.
Fortsättning följer…
Kudust Ronvods äventyr, kapitel 6
Kudust och hennes soldater gick in i hålan, och stod inför Osod Askavgrund den Döda Fantomen. Han var en humanoid varelse med stirrande ögon och alldeles för slät hy. Osod vände sig mot Kudust och sa att han dödat en förstapaddel, en förstahimmel och en exalterad våg. Ingen sur präst skulle kunna besegra honom. Kudust tog ett hårt grepp om spjutet och kastade sig mot mörkermonstret, och hennes armé följde efter.
Mörkermonstret tog emot Kudusts anfall med ett slag som skickade henne rätt in i en vägg. Hon hoppade upp igen och anföll mörkermonstret igen, som nu blev attackerat av Kudusts soldater från alla håll. Han bet tag i örat på en av pikenerarna och försökte slita loss det. Kudust körde in sitt spjut i Osod om och om igen, men han verkade inte bry sig om det. Då la Kudust märke till att hennes svärdskämpe gjorde verklig skada. Hon högg av en fot. En arm. Ett huvud. Ett par ögonblick senare rasade Osods kropp omkull på marken.
Kudust berömde svärdskämpen för hennes mästerliga stridsteknik. En brunhyad kvinna med tjockt svart hår som hette Kudpa Ungkrossad. När Kudust frågade vidare visade det sig att hon hade dödat tre av de fem alligatorerna tidigare, och dessutom hunnit döda en koala utan att Kudust märkt det.
På vägen tillbaka till Muskellejon funderade Kudust på om Osod verkligen kunde varit källan till galningspesten. Det hade gått så lätt. Som vilket annat monster som helst med ett konstigt namn.
I Muskellejon blev Kudust och hennes soldater välkomnade som hjältar. Cosla Bergsbord sade att Sköljandets Kungadöme tackade Kudust tusen gånger. Men Kudust funderade. Hon kände sig ganska osäker på att galningspesten hade stoppats. Och hon ville gärna veta vad den var. Varför den fanns. Så hon bestämde sig för att återvända… till de nakna galningarnas stad.
Fortsättning följer…
Kudust Ronvods äventyr, kapitel 5
Kapitel 5: Nemesis
Kudust återvände till Muskellejon för att tänka över sin situation. Hon hade bara ett par portioner björnkött kvar. Och utan något vasst skulle hon inte kunna slakta djur att äta. Med bara en arm kunde hon inte ens vässa två stenar mot varandra! Hon var tvungen att hitta någon sorts verktyg.
Nästa dag återvände Kudust till månmonstermannens håla, och hittade där en filékniv. Hon undrade vad monstret hade fileat med den. Vid det här laget hade hon ätit upp det sista av sitt björnkött. Hon gick tillbaka mot Muskellejon, men när hon kom dit var det som om världen frös och en röst inom henne viskade: ”Dödligt fel. Nemesisenhetens laddning misslyckades.” Sedan rasade allt samman.
Kudust ryckte till. Hon var i Muskellejon. Hon hade ingen filékniv. Hon hade två portioner björnkött. Vad hade hänt? Hade hon drömt?
Hon upprepade det hon gjort i drömmen, eller vad det var. Hon hittade en filékniv i månmonstrets håla. Den såg exakt likadan ut som den i drömmen. När hon återvände till Muskellejon gick hon in i byn från ett annat håll än vad hon gjort i sin dröm. Den här gången föll inte verkligheten i bitar.
I Muskellejon fick Kudust nu en audiens med Urir Frestadkrullad, landets härskare. Han sa att Kudust visat sig värdig att bli en tillförordnad officer av Sköljandets Kungadöme. Hon fick titeln Sur Präst, och hon fick äntligen veta vad som orsakat den pest som fått den gamla huvudstadens invånare att slita av sig kläderna och döda folk. Osod Askavgrund den Döda Fantomen. Ett mörkermonster som personligen dräpt nio människor, och drivit oräkneliga fler till vansinne.
Därefter träffade Kudust krigsledaren Cosla Bergsbord, som gav henne instruktioner om var Osod Askavgrund fanns, och var arméns läger låg. Som officer kunde hon ta med sig en trupp krigare därifrån. Kudust gav sig av.
När hon anlände till den stora borgen verkade den tom. Det fanns ingen alls i kärntornet. Vad som fanns var en stor hög med vapen och rustningar! Kudust tänkte att ingen skulle sakna något av det här, utan tog på sig hjälm, bröstplåt, ringbyxor och plåtstövlar. Hon hittade dessutom ett bra spjut, och kastade filékniven. Den var säkert ändå förhäxad eller något. Därefter genomsökte hon borgen mer noggrant, och hittade faktiskt några krigare. Två pikenerare, en spjutanvändare, en svärdskämpe och en armborstskytt. Allihopa kvinnor av någon anledning. De var ivriga att äntligen få komma ut och slåss.
På vägen mot Osods lya började Kudust bli ordentligt hungrig, så hennes första order till sina krigare blev att anfalla en flock alligatorer. Det blev en våldsam strid, men alligatorerna hade aldrig någon chans. Kudust åt sig mätt och tänkte att det kunde vara rätt användbart med en armé.
Snart nådde Kudusts armé fram till Osods lya. Det var dags att se vad de här soldaterna gick för.
Fortsättning följer…
Kudust Ronvods äventyr, kapitel 4
Kudusts nästa uppdrag blev att döda en månmonsterman. Det var ett enkelt uppdrag, hon letade upp den befjädrade, bevingade varelsen och dödade den. Det tog ett bra tag innan den gav upp andan, men den lyckades aldrig träffa Kudust med sina klumpiga attacker.
Därefter skulle Kudust döda Thadar Nedsänkningstänkare, ringledaren för ett banditgäng som plågat byborna. Hon gav sig av till banditlägret, men fann att banditerna var ett ganska trevligt gäng. Thadar hade hört talas om Kudust, och hon var imponerad av hennes bravader. Flera av banditerna ville gärna följa med Kudust på hennes äventyr. Kudust tänkte att det kanske inte skulle se så bra ut att ha ett gäng banditer med sig, så hon tackade nej, men la saken på minnet ifall hon skulle vilja bli bandithövding i framtiden. Hon återvände till Muskellejon och ursäktade sig med att banditerna varit omöjliga att hitta. Hennes nya uppdrag blev att dräpa Ñita Källarrespekt, en ondskräcksfru som mördade den exalterade vågen Buqui Mosadeklubbor för över hundra år sedan! Religiösa människor är tydligen långsinta, tänkte Kudust, och gick och la sig.
Hon vaknade på taket av huset hon sovit i. Kudust förstod inte hur det kunde gått till. Det fanns inget sätt att ta sig upp på taket! Och, än värre, inget sätt att ta sig ner. Hon blev tvungen att hoppa, landade klumpigt, bröt ett revben och spydde. Sedan gav hon sig av.
Framåt middagstid nådde Kudust Ñitas håla. Hennes utmärkta barbarfysik hade då läkt det brutna revbenet. Ñita var en bevingad varelse med len hud som rörde sig i ojämna, ryckiga rörelser. Men hon var en någorlunda svår motståndare, och anföll Kudust med sparkar och slag. Kudust körde in spjutet i henne lite här och där, men hon verkade inte bry sig. Men till slut lyckades Kudust spetsa någon viktig nerv i monstrets fot. Hon rasade ihop, och därefter blev striden mycket ensidig.
Nästa uppdrag var Aso Muffinsmoster, en varelsefru av ondska som dödat någon förstapaddel. Kudust undrade vem som hittade på namnen på alla dessa monster. Muffinsmostern var en skinnlös, grymtande humanoid med bärnstensfärgade ögon. Kudust gjorde uttråkad slut på henne.
På vägen tillbaka råkade Kudust hitta ännu en håla i marken. Hon smög in. Där fanns ett gigantiskt, drakliknande monster med sju huvuden. Hon tänkte smyga ut igen, men monstret fick syn på henne! Ett av huvudena sköt ut och bet av hennes högerarm! Kudust rusade panikslagen därifrån. Monstret följde efter, men Kudust lyckades villa bort det bland några träd. Därefter pustade hon ut. Hon hade förlorat sin ena arm, och spjutet som hon hållit i den. Äventyrande skulle antagligen bli svårare från och med nu.
Fortsättning följer…
Kudust Ronvods äventyr, kapitel 3
Kapitel 3: Värdighet
Kudust blev inte speciellt imponerad av huvudstaden. Den bestod av några små hus omgivna av åkrar och ängar, precis som den by hon hade besökt först under sitt äventyr. De nakna galningarnas stad var mycket större än den här. Kudust ställde några frågor om staden till invånarna, och fick veta att den hette Muskellejon. Flera personer poängterade att djurdissekeraren Cosla Bergsbord bodde här. Kudust tänkte att det måste vara en viktig person, och bestämde sig för att söka upp henom.
Det gick fort att söka igenom den lilla byn, och Kudust träffade snart Cosla Bergsbord. Cosla var en extremt smal man som presenterade sig som krigsledare. Kudust frågade honom om de nakna galningarna. Han berättade att för flera år sedan hade de tagit över huvudstaden, och den här byn hade blivit rikets nya huvudstad. Endast regngudens kyrka hade stannat i huvudstaden. Han hoppades att en dag kunna återta den gamla huvudstaden, men hans armé var alltför liten för att kunna göra något sådant. Kudust erbjöd sig att hjälpa till. Cosla sa att det fanns misstankar om vad som låg bakom galningspesten... men han ville inte låta Kudust slösa bort sitt liv i strid med en fiende långt bortom hennes förmåga och förståelse. Han beundrade ändå vad hon hade gjort hittills. Om hon visade sig värdig så skulle hon få kommandot över en trupp ur armén, och med den försöka stoppa källan till galningspesten. Och för att visa sig värdig, skulle hon först hjälpa huvudstadens befolkning med de många odjur som plågade dem.
Så Kudust frågade en bonde vad hon behövde hjälp med. Bonden sa att en fruktansvärd baklängesskräckman hade dödat byns präst, en exalterad våg! I regngudens namn måste han hämnas! Kudust accepterade uppdraget. Bonden berättade vart baklängesskräckmannens håla fanns, och Kudust gav sig av.
Det var inte långt att gå. När Kudust närmade sig hålan blev hon anfallen av en onödigt modig kanin, men gjorde snabbt slut på den. Hon smög in i en mörk tunnel som ledde in i en kulle. Snart kom hon till en dörr. Hon öppnade den, och såg en fruktansvärd syn. En stor humanoid varelse, med en lång snabel, vars alla leder var baklänges. Men det var ändå uppenbart att en gång hade detta varit en människa. Han trumpetade, drog fram en kniv och kastade sig över Kudust. Kudust duckade och körde in spjutet i monstrets ben. Han rasade ihop på golvet, brölande. Kudust slog ner spjutet i hans kropp gång på gång. Snabeln piskade i luften och försökte stoppa anfallet. Hon bet tag i den och slet loss den. Monstret försökte desperat kravla bort från henne, men Kudust fortsatte att köra spjutet i honom. Blodet pumpade ur hans sår, och snart skrek och rörde han sig inte längre när spjutet gick in i honom. Kudust slutade hugga, och torkade blodskvättet ur pannan.
Sedan lämnade hon hålan, och började gå tillbaka mot Muskellejon för att få nästa uppdrag.
Fortsättning följer…
Kudust Ronvods äventyr, kapitel 2
Här kommer nästa kapitel av Kudust Ronvods episka äventyr. Dwarf Fortress har nu uppgraderats till 0.34.04.
Kapitel 2: En kulinarisk resa
Kudust vaknade tidigt nästa dag. Hon gav sig av mot huvudstaden och lämnade de nakna galningarnas stad bakom sig. Hon var både hungrig och törstig, och hoppades hitta något villebråd på vägen. Och som på beställning blev hon plötsligt anfallen av en flock dingoer! Kudust visste att dingoer var harmlösa en och en, men farliga i större antal. Så hon lät dem inte omringa henne, utan cirklade runt dem, dödade dem en och en, tills bara ett par återstod, som flydde. Därefter slaktade Kudust en av de döda dingoerna, åt dess kött, och drack lite vatten från en flod i närheten. Sedan tänkte hon fortsätta, men de båda dingoerna som flytt tidigare återvände för att slåss igen! Kudust gjorde processen kort men blodig med dem. Hon bet till och med svansen av en av dem.
Kudust fortsatte, men blev snart hungrig igen. Nu ville hon ha fisk. Kudust använde barbarernas traditionella fisketeknik: att hoppa i en flod, leta upp en stor fisk och börja brottas med den. Ett stort nejonöga blev Kudusts byte, och strax hade hon dödat och satt i sig det.
Just när Kudust närmade sig huvudstaden blev hon hungrig en gång till! Men den här gången hittade hon inget ordentligt att äta, bara kaniner och småfåglar. Hon sökte irriterat genom skogen, och plötsligt hittade hon en håla i marken. Hon smög förstås ner och tittade. Där fanns en tvåhövdad jätte. Han såg inte ätbar ut, så Kudust fortsatte söka norrut, där hon plötsligt nådde fram till havet! Kudust kastade sig i vågorna och började simma utåt, för att hitta mat. Det kunde knappast vara mindre där än på land. Men efter en lång vända fram och tillbaka hade hon inte hittat något. Dessutom hade det börjat regna, och natten började falla på. Kudust tog sig till en närliggande by. Hon brydde sig inte om att leta efter folk, utan gick in i första övergivna hus hon såg, la sig på golvet och sov med knorrande mage.
På morgonen fann sig Kudust ligga strax utanför byn, i skogen. Mycket märkligt. Kudust gick tillbaka till byn och letade efter bybor, men hittade inga. Hon visste inte vad hon skulle tro, och var inte säker på om hon ville veta… Magen knorrade, så Kudust gav sig iväg på jakt igen. Idag hade hon mycket större jaktlycka: efter bara några minuter spårade hon upp en svartbjörn! Det blev en våldsam strid. Björnen var utan tvekan den svåraste motståndare Kudust stött på hittills under sitt äventyr. Den slog omkull Kudust några gånger och sårade hennes vänsterarm, men till slut kollapsade den från smärtan av de sår som Kudust tillfogade den, så hon lätt kunde köra spjutet genom dess skalle. Kudust slaktade björnen och festade på dess njurar och hjärna. Men hon tyckte det var synd att låta resten av kroppen förgås, särskilt som det var så svårt att få tag i mat. Så hon lämnade sin sköld i skogen, och tog med sig björnköttet istället. Skölden skulle inte kunna hjälpa henne om hon svalt ihjäl.
Stärkt av måltiden fortsatte Kudust på sin vandring. Snart tog skogen slut, och framför henne låg människocivilisationens huvudstad.
Fortsättning följer…
Kudust Ronvods äventyr, kapitel 1
Kudust Ronvods äventyr
Kapitel 1: Våld och naket
Kudust Ronvod var en kvinna från vildmarken, en barbar som levt nästan helt utan mänsklig kontakt. Tills den dag hon bestämde sig för att se världen, och begav sig till de civiliserade människornas land. Den första byn hon besökte var dock en besvikelse. De flesta husen var övergivna, och många var helt raserade. Hon hittade dock några bönder, och frågade ut dem om intressanta platser i närheten. De berättade för henne om landets huvudstad i norr, och en annan stad i nordväst. Bönderna verkade smått generade över Kudusts fullkomliga nakenhet – kläder hade hon aldrig använt, och hennes enda ägodelar var ett spjut och en kniv som hon bytt till sig för länge sedan.
Kudust gav sig av mot nordväst för att besöka staden. På vägen hittade hon en håla i marken, och bestämde sig för att undersöka den. I hålan fanns en naken man som verkade prata med sig själv. När han fick syn på Kudust så kastade han sig mot henne med ett blodtörstigt vrål! Kudust körde spjutet i honom några gånger, slog ut ett par av hans tänder, och sparkade till sist hans näsa genom hans hjärna. Det gjorde slut på honom.
I hålan hittade Kudust lite klädesplagg: en lång skrud, en kort kjol och ett par underbyxor. Kudust tog på sig allting, i den ordningen. Hon ville ju inte att folk skulle tro att hon var onormal på något sätt. Förutom detta hittade hon en sköld, och efter en del övervägande lämnade hon sin kniv i hålan och tog med sig skölden istället. Sedan fortsatte hon mot staden i nordväst.
Staden påminde en hel del om byn som Kudust besökt tidigare: övergivna och raserade hus. Men vad som gjorde den än värre var de flockar av nakna, galna människor som strök omkring bland ruinerna. Så fort de fick syn på Kudust anföll de henne. Efter att ha dödat drygt ett halvdussin av dessa nådde Kudust en stor, befäst stenbyggnad mitt i staden.
Byggnaden visade sig vara ett tempel, med många våningar. Kudust såg sig omkring, och stötte på flera underliga religiösa ledare. En man kallade sig exalterad våg. En annan påstod att han var en helgad hummer. Den tredje mannen Kudust mötte var förstepaddel. De hade åtminstone kläder på sig.
Nästa våning var något mer intressant. En naken, babblande kvinna låg i sina egna spyor och blod i ett hörn, medan en annan, mer välklädd, kvinna pumpade armborstpilar i henne. Kvinnan med armborstet presenterade sig som förstafena. Kudust nickade och log, och fortsatte till nästa våning.
Där fanns bara en herre med titeln förstehimmel. Kudust ställde lite frågor om alla nakna galningar. Var det normalt för civiliserade städer? Förstehimmeln sa att det inte var det, men visste inte var de hade kommit ifrån. Templet var den enda säkra platsen i staden. Han tackade Kudust för att hon dödat av ett antal galningar, men när hon erbjöd sig att försöka stoppa de helt och hållet så skrattade han bara och sa att hon knappast hade någon chans att lyckas med något sådant.
Kudust lade sig ner på golvet för att sova och fortsätta mot huvudstaden nästa dag, men förstehimlen harklade sig och sa att det inte var tillåtet att övernatta i templet. Kudust påminde honom om horderna av knäppa mördare utomhus, men han var orubblig. Så Kudust gick ut, hittade en trevlig ruin, dödade en skrikande galning, och lade sig att sova.
Fortsättning följer…
