Kudust Ronvods äventyr, kapitel 9
Kapitel 9: Slutet
Plötsligt hördes ett knakande. Kistans lock öppnades, och en mumifierad varelse reste sig ur den. Kudusts armborstskytt sköt den i benet. Den brydde sig inte, utan gjorde en irriterad gest med handen. Skeletten som låg spridda i rummet började vakna till liv, och anföll Kudusts krigare. Sedan tittade mumien rakt på Kudust, och talade.
”Du har hittat vad du sökt, barbar. Du kan aldrig förstå storheten i vad jag försöker uppnå. Men jag är svaret. Jag är orsaken. Jag är slutet för dig.”
Kudust kände all sin styrka försvinna när mumien talade. Runt omkring henne föll hennes krigare en efter en för horderna av skelett. Hon försökte lyfta sitt spjut, men det var så tungt. Allt blev mörkare och mörkare. Hon sjönk ihop i ett hörn, och ur skuggorna såg hon mumien och hans skelett komma fram.
”Dö nu i frid, barbar. Det kommer att gå fort.”
Något gnistrade till i Kudusts själ. Frid? Hon hade aldrig tänkt sig fridfull död. Hon tvingade sig upp på fötterna och högg med spjutet mot mumien, om och om igen. Hon kunde knappt se vad som hände genom de röda dimmorna, men hon fortsatte. Spjutet vreds ur hennes grepp. Eller var det armen? Hon sparkade mumien istället. Någon slet loss benet, men hon hade ett till, och fortsatte sparka. Det andra benet försvann. Då slängde hon sig mot mumien och försökte bita ansiktet av den.
Sedan förstörde någon hennes huvud också, och Kudust var nöjd.
