Perfekt Fummel

Kapitel 5: Nemesis

 

Kudust återvände till Muskellejon för att tänka över sin situation. Hon hade bara ett par portioner björnkött kvar. Och utan något vasst skulle hon inte kunna slakta djur att äta. Med bara en arm kunde hon inte ens vässa två stenar mot varandra! Hon var tvungen att hitta någon sorts verktyg.

 

Nästa dag återvände Kudust till månmonstermannens håla, och hittade där en filékniv. Hon undrade vad monstret hade fileat med den. Vid det här laget hade hon ätit upp det sista av sitt björnkött. Hon gick tillbaka mot Muskellejon, men när hon kom dit var det som om världen frös och en röst inom henne viskade: ”Dödligt fel. Nemesisenhetens laddning misslyckades.” Sedan rasade allt samman.

 

Kudust ryckte till. Hon var i Muskellejon. Hon hade ingen filékniv. Hon hade två portioner björnkött. Vad hade hänt? Hade hon drömt?

 

Hon upprepade det hon gjort i drömmen, eller vad det var. Hon hittade en filékniv i månmonstrets håla. Den såg exakt likadan ut som den i drömmen. När hon återvände till Muskellejon gick hon in i byn från ett annat håll än vad hon gjort i sin dröm. Den här gången föll inte verkligheten i bitar.

 

I Muskellejon fick Kudust nu en audiens med Urir Frestadkrullad, landets härskare. Han sa att Kudust visat sig värdig att bli en tillförordnad officer av Sköljandets Kungadöme. Hon fick titeln Sur Präst, och hon fick äntligen veta vad som orsakat den pest som fått den gamla huvudstadens invånare att slita av sig kläderna och döda folk. Osod Askavgrund den Döda Fantomen. Ett mörkermonster som personligen dräpt nio människor, och drivit oräkneliga fler till vansinne.

 

Därefter träffade Kudust krigsledaren Cosla Bergsbord, som gav henne instruktioner om var Osod Askavgrund fanns, och var arméns läger låg. Som officer kunde hon ta med sig en trupp krigare därifrån. Kudust gav sig av.

 

När hon anlände till den stora borgen verkade den tom. Det fanns ingen alls i kärntornet. Vad som fanns var en stor hög med vapen och rustningar! Kudust tänkte att ingen skulle sakna något av det här, utan tog på sig hjälm, bröstplåt, ringbyxor och plåtstövlar. Hon hittade dessutom ett bra spjut, och kastade filékniven. Den var säkert ändå förhäxad eller något. Därefter genomsökte hon borgen mer noggrant, och hittade faktiskt några krigare. Två pikenerare, en spjutanvändare, en svärdskämpe och en armborstskytt. Allihopa kvinnor av någon anledning. De var ivriga att äntligen få komma ut och slåss.

 

På vägen mot Osods lya började Kudust bli ordentligt hungrig, så hennes första order till sina krigare blev att anfalla en flock alligatorer. Det blev en våldsam strid, men alligatorerna hade aldrig någon chans. Kudust åt sig mätt och tänkte att det kunde vara rätt användbart med en armé.

 

Snart nådde Kudusts armé fram till Osods lya. Det var dags att se vad de här soldaterna gick för.

 

Fortsättning följer…

Kapitel 4: Desarmerad

Kudusts nästa uppdrag blev att döda en månmonsterman. Det var ett enkelt uppdrag, hon letade upp den befjädrade, bevingade varelsen och dödade den. Det tog ett bra tag innan den gav upp andan, men den lyckades aldrig träffa Kudust med sina klumpiga attacker.

Därefter skulle Kudust döda Thadar Nedsänkningstänkare, ringledaren för ett banditgäng som plågat byborna. Hon gav sig av till banditlägret, men fann att banditerna var ett ganska trevligt gäng. Thadar hade hört talas om Kudust, och hon var imponerad av hennes bravader. Flera av banditerna ville gärna följa med Kudust på hennes äventyr. Kudust tänkte att det kanske inte skulle se så bra ut att ha ett gäng banditer med sig, så hon tackade nej, men la saken på minnet ifall hon skulle vilja bli bandithövding i framtiden. Hon återvände till Muskellejon och ursäktade sig med att banditerna varit omöjliga att hitta. Hennes nya uppdrag blev att dräpa Ñita Källarrespekt, en ondskräcksfru som mördade den exalterade vågen Buqui Mosadeklubbor för över hundra år sedan! Religiösa människor är tydligen långsinta, tänkte Kudust, och gick och la sig.

Hon vaknade på taket av huset hon sovit i. Kudust förstod inte hur det kunde gått till. Det fanns inget sätt att ta sig upp på taket! Och, än värre, inget sätt att ta sig ner. Hon blev tvungen att hoppa, landade klumpigt, bröt ett revben och spydde. Sedan gav hon sig av.

Framåt middagstid nådde Kudust Ñitas håla. Hennes utmärkta barbarfysik hade då läkt det brutna revbenet. Ñita var en bevingad varelse med len hud som rörde sig i ojämna, ryckiga rörelser. Men hon var en någorlunda svår motståndare, och anföll Kudust med sparkar och slag. Kudust körde in spjutet i henne lite här och där, men hon verkade inte bry sig. Men till slut lyckades Kudust spetsa någon viktig nerv i monstrets fot. Hon rasade ihop, och därefter blev striden mycket ensidig.

Nästa uppdrag var Aso Muffinsmoster, en varelsefru av ondska som dödat någon förstapaddel. Kudust undrade vem som hittade på namnen på alla dessa monster. Muffinsmostern var en skinnlös, grymtande humanoid med bärnstensfärgade ögon. Kudust gjorde uttråkad slut på henne.

På vägen tillbaka råkade Kudust hitta ännu en håla i marken. Hon smög in. Där fanns ett gigantiskt, drakliknande monster med sju huvuden. Hon tänkte smyga ut igen, men monstret fick syn på henne! Ett av huvudena sköt ut och bet av hennes högerarm! Kudust rusade panikslagen därifrån. Monstret följde efter, men Kudust lyckades villa bort det bland några träd. Därefter pustade hon ut. Hon hade förlorat sin ena arm, och spjutet som hon hållit i den. Äventyrande skulle antagligen bli svårare från och med nu.

Fortsättning följer…