Kudust Ronvods äventyr, kapitel 8
Därefter återvände de till Morrtum. Kudust ville ha lite svar av tempelfolket, och började ett intensivt förhör om vad de egentligen gjorde där, vad som fanns i tunnlarna under templet, och varför inte de blivit galna som alla andra i staden. De religiösa typerna försökte slingra sig och talade istället om sina familjer, men det gjorde bara att Kudust lade märke till ett underligt mönster. Alla prästernas äkta hälfter verkade inom ett år från att de gift sig fått en hög position inom Sköljandets Kungadöme, samt blivit uppätna av ett eller annat monster. Ännu ett mysterium som prästerna inte ville tala mer om. Kudust tröttnade, och påminde dem diplomatiskt om att de var ett gäng obeväpnade gamlingar, och hon var en irriterad barbar med kommando över en armédivision. Det fick fart på dem. Efter en kort viskande överläggning med varandra så rekommenderade de Kudust att besöka templet Sandklyftor i sydost där hon kunde träffa On Fuktrest, ledaren för deras orden. Han kunde besvara alla hennes frågor. Kudust tackade för informationen. Det började bli sent. Kudust och hennes soldater gick ut i staden, rensade ett hus från galningar, och sov över där.
Nästa dag gick de mot sydost. De gjorde endast ett kort uppehåll vid en flod för att dricka samt slå ihjäl och äta upp en alligatorsköldpadda. Snart nådde de fram till Sandklyftor. Det var ett stor, fyrkantig byggnad, men bara en våning hög. Kudust såg ett par emuer springa omkring på taket. Konstigt. Emuer kunde väl inte flyga?
De kom fram till dörren, och fann att den var låst. Kudust suckade, och sparkade upp den. Innanför den var en lång hall, där det fanns två statyer och en stående stenplatta. Den ena statyn verkade föreställa en svärm av flugor. Den andra var utförd i en stil som Kudust kände igen från templets källartunnlar, och föreställde en korsning av en människa och någon sorts fågel. På stenplattan hade mystiska symboler ristats in. Kudust kunde inte tyda dem. Hon anade att något var fel. Hon och hennes krigare gick tysta genom hallen och in i en korridor. Den ledde till ett stort rum… som var fullt av skelett. De låg över hela golvet, ofta staplade i stora högar. Mitt i rummet stod en stor stenkista och en stenplatta. En av krigarna gick fram och läste: ”Här vilar On Fuktrest.”
Det här var inget tempel. Det var en gravkammare.
Kudust Ronvods äventyr, kapitel 7
Kapitel 7: Kudust i Underlandet
Kudust och hennes kompanjoner gick söderut, mot galningarnas stad. De roade sig med att döda ett par havsnejonögon när de korsade en flod. Framåt kvällen nådde de staden, som hette Morrtum enligt en av soldaterna. De gick bland ruinerna mot templet i stadens mitt. Då och då kom skrikande nakna människor rusande, men de var inget problem för sex välbeväpnade krigare.
I templet fanns fortfarande förstepaddeln, förstehimmeln, och den exalterade vågen som Kudust träffat tidigare. De hade inte märkt av någon förändring hos galningspesten, vilket ökade Kudusts misstankar om att Osod Askavgrund inte haft något med den att göra. Men det fanns något i templet som Kudust inte lagt märke till när hon var där första gången… en trappa nedåt, till underjorden.
Hon frågade tempelfolket vad som fanns där nere. De sa att trappan funnits där när templet byggdes för över hundra år sedan, men de kunde inte minnas att någon någonsin gått ner för den. Kudust smålog, och travade raskt nerför de dammiga trappstegen.
Hon kom ner i ett murad tunnel. Åt ena hållet sträckte den sig iväg och förgrenades, åt andra hållet fanns en dörr. Kudust sparkade upp dörren. Bakom den fanns en stor sal vars tak bars upp av kraftiga pelare. Flera dörrar ledde därifrån. Kudust gick genom en av dem och kom in i en sal med flera statyer av människor, och en staty av en jättesengångare. Vad var det här för plats egentligen?
Kudust och hennes krigare fortsatte genom de mörka, tysta gångarna. Då och då såg de luckor i golvet som verkade leda till ännu djupare tunnlar. Alla rum och korridorer var tomma, förutom enstaka, underliga statyer. De flesta föreställde människor i olika ställningar, men några var avbilder av konstiga hybridvarelser, korsningar av människor och olika djur; antiloper, lunnefåglar, papegojor, skator… En speciell staty av silver kastade Kudust en enda blick på, och tittade sedan bort och ryste. Hon hoppades att vad den avbildade inte fanns i verkligheten.
Kudust ledde sina soldater djupare ner i gångarna. De vindlade åt alla håll, både åt sidorna och upp och ner. Kudust försökte komma ihåg var de hade gått så att de skulle kunna hitta ut igen. Plötsligt knakade det till under Kudusts fötter. Hon hade trampat på ett skelett. Ett människoskelett, tydligen. Hon såg sig om, och upptäckte flera stycken till i salen som de just kommit in i. Hon räknade till fyra stycken. Hur hade de hamnat här? Vad hade de dött av? Hade de något att göra med de mystiska statyerna? Föreställde de gudar? Var templet byggt ovanpå en gammal religions heliga mark?
Kudusts mage knorrade. Hon hade fått nog av mörka tunnlar och forntida statyer. Hon ville ha något med kött på benen, något som man kunde slå ihjäl och äta upp.
Fortsättning följer…
