Delad narrativ kontroll, i Dungeons & Dragons av alla platser
Jag har spellett ett par sessioner av (mitt förbättrade) Dungeons & Dragons nu, och det har gått riktigt bra. Sessionerna i den förra DnD-kampanjen vi körde bestod oftast av en halvtimmes rollspelande och sen tre timmars strid. En enda strid. Men med de nya reglerna så klaras striderna av ganska fort, och folk verkar engagerade. Jag stal systemet med drivkrafter från Sägen och lät spelarna använda dem för att slå extra tärningar, och det verkar få dem att tänka på sin karaktärs motivationer även när de inte får bonusar för det! Fantastiskt.
Kampanjen vi spelar är inspirerad av West Marches, en kampanj av Ben Robbins, skaparen av Microscope och InSpace. Den handlar om de Västra Ödemarkerna, där civilisation inte funnits på hundratals år, och ingen vet vad som finns där nu. Rollpersonerna är äventyrare som ger sig ut i ödemarkerna för att utforska och hitta skatter. De kan gå vart de vill. Spelarna bestämmer några dagar i förväg vilket håll de vill utforska åt, så jag hinner förbereda den delen av världen.
Och det är det här som jag tänker kan användas på andra sätt. I en vanlig, berättelsedriven rollspelskampanj så förbereder spelledaren en session i taget åt spelarna, som sedan är mer eller mindre tvungna att följa den bana som hen har gjort i ordning. Spelledaren har full narrativ kontroll. Om rollpersonerna får några egna idéer och tar av från vägen så kan spelledaren förstås improvisera, men det blir inte lika genomtänkt som en förberedd session och skapar ett dilemma. Antingen kan kampanjen ge spelarna stor frihet, eller så kan den skapa en episk berättelse.
Men! Om spelarna i slutet av varje session bestämmer sig vad de tänker göra under nästa, typ "Nästa gång ska vi resa till alvriket och övertala dem att ställa sig på vår sida i kriget" så kan spelledaren förbereda det ordentligt, och sedan under spelet så håller sig spelarna snällt till den bana som de själva skapat. Delad narrativ kontroll.
Mina spelare verkar uppskatta det, de har redan pratat om att förslava en koboldarmé och ta över världen. Det får de gärna göra, bara de säger till en session i förväg. Och det kommer att bli episkt...
Kampanjen vi spelar är inspirerad av West Marches, en kampanj av Ben Robbins, skaparen av Microscope och InSpace. Den handlar om de Västra Ödemarkerna, där civilisation inte funnits på hundratals år, och ingen vet vad som finns där nu. Rollpersonerna är äventyrare som ger sig ut i ödemarkerna för att utforska och hitta skatter. De kan gå vart de vill. Spelarna bestämmer några dagar i förväg vilket håll de vill utforska åt, så jag hinner förbereda den delen av världen.
Och det är det här som jag tänker kan användas på andra sätt. I en vanlig, berättelsedriven rollspelskampanj så förbereder spelledaren en session i taget åt spelarna, som sedan är mer eller mindre tvungna att följa den bana som hen har gjort i ordning. Spelledaren har full narrativ kontroll. Om rollpersonerna får några egna idéer och tar av från vägen så kan spelledaren förstås improvisera, men det blir inte lika genomtänkt som en förberedd session och skapar ett dilemma. Antingen kan kampanjen ge spelarna stor frihet, eller så kan den skapa en episk berättelse.
Men! Om spelarna i slutet av varje session bestämmer sig vad de tänker göra under nästa, typ "Nästa gång ska vi resa till alvriket och övertala dem att ställa sig på vår sida i kriget" så kan spelledaren förbereda det ordentligt, och sedan under spelet så håller sig spelarna snällt till den bana som de själva skapat. Delad narrativ kontroll.
Mina spelare verkar uppskatta det, de har redan pratat om att förslava en koboldarmé och ta över världen. Det får de gärna göra, bara de säger till en session i förväg. Och det kommer att bli episkt...
Kommentarer
Trackback
